Behandlingen av avbrott i hög- och lågtemperaturtestkammare är tydligt föreskriven i GJB 150, som delar upp testavbrottet i tre situationer, nämligen avbrott inom toleransområdet, avbrott under testförhållanden och avbrott under övertestningsförhållanden. Olika situationer har olika behandlingsmetoder.
För avbrott inom toleransområdet, när testförhållandena inte överskrider det tillåtna felintervallet under avbrottet, bör avbrottstiden betraktas som en del av den totala testtiden; för avbrott under testförhållanden, när testförhållandena för hög- och lågtemperaturtestkammaren är lägre än den nedre gränsen för det tillåtna felet, bör de förspecificerade testförhållandena uppnås igen från punkten under testförhållandena, och testet bör återupptas tills den schemalagda testcykeln är klar; för övertestade prover, om övertestningsförhållandena inte direkt påverkar avbrottet av testförhållandena, om testprovet misslyckas i det efterföljande testet, bör testresultatet anses ogiltigt.
I det faktiska arbetet använder vi metoden för omtestning efter att testprovet har reparerats för testavbrottet som orsakats av felet i testprovet; för testavbrottet som orsakas av hög och lågtemperaturtestkammare test utrustning (såsom plötsligt vattenavbrott, strömavbrott, utrustningsfel etc.), om avbrottstiden inte är särskilt lång (inom 2 timmar), hanterar vi det vanligtvis enligt det undertestade tillståndsavbrottet som anges i GJB 150. Om tiden är för lång måste testet upprepas. Skälet till att tillämpa bestämmelserna för testavbrottsbehandling på detta sätt bestäms av bestämmelserna för temperaturstabilitet hos provet.
Bestämning av varaktigheten av testtemperaturen i hög och lågtemperaturtestkammaretemperaturtest baseras ofta på att testprovet når temperaturstabilitet vid denna temperatur. På grund av skillnaderna i produktstruktur och material och testutrustningskapacitet är tiden för olika produkter att nå temperaturstabilitet vid samma temperatur olika. När ytan på testprovet värms upp (eller kyls) överförs det gradvis till insidan av testprovet. En sådan värmeledningsprocess är en stabil värmeledningsprocess. Det finns en tidsfördröjning mellan den tidpunkt då testprovets inre temperatur når termisk jämvikt och tidpunkten när testprovets yta når termisk jämvikt. Denna tidsfördröjning är temperaturstabiliseringstiden. Den minsta tid som krävs för testprover som inte kan mäta temperaturstabilitet är specificerad, det vill säga när temperaturen inte är i drift och inte kan mätas är minsta temperaturstabilitetstiden 3 timmar och när temperaturen är i drift, lägsta temperatur stabilitetstiden är 2 timmar. I verkligt arbete använder vi 2 timmar som temperaturstabiliseringstid. När testprovet når temperaturstabilitet, om temperaturen runt testprovet plötsligt ändras, kommer testprovet i termisk jämvikt också att ha en tidsfördröjning, det vill säga på mycket kort tid kommer temperaturen inuti testprovet inte att förändras också mycket.
Under hög- och lågtemperaturfuktighetstestet, om det blir ett plötsligt vattenavbrott, strömavbrott eller testutrustningsfel, bör vi först stänga testkammarens dörr. För när testutrustningen för hög- och lågtemperaturfuktighet plötsligt slutar att fungera, så länge kammardörren är stängd, kommer temperaturen på testkammarens dörr inte att förändras dramatiskt. På mycket kort tid kommer temperaturen inuti testprovet inte att förändras mycket.
Bestäm sedan om detta avbrott har en inverkan på testprovet. Om det inte påverkar testprovet ochtestutrustningkan återuppta normal drift på kort tid, kan vi fortsätta testet enligt hanteringsmetoden för avbrott av otillräckliga testförhållanden som anges i GJB 150, om inte testavbrottet har en viss inverkan på testprovet.
Posttid: 16-10-2024